Allt som existerar symboliserar någonting. En symbol kan vara en idé, ett begrepp, ett sätt att uttrycka något eller en egenskap. Det kan också vara så mycket mer än vad som begränsas av ”våra” lagar. I dagens samhälle har vi en bestämd bild av vad saker symboliserar och betyder. Romantik, t.ex., betyder kärlek och djupa känslor och om man säger romantisk roman så ger detta direkt en bild av en roman som handlar om kärlek och starka känslor personer emellan. Men just romantik är så mycket mer. Känslor är fortfarande i centrum, men inte på samma sätt, inte enbart känslor personer emellan utan så mycket mer känslor. Känslan är kärnan till existensen, naturen, kulturen och samhället, känslan är kärnan till hela tillvaron.
I boken så är känslan således också det återkommande ”temat” och i kapitel efter kapitel så radas exempel efter exempel upp på just detta, känslan. Fokusen ligger hela tiden på hur tillvaron ser ut och vilken känsla som förmedlas. Enligt romantiken så är som sagt känslan kärnan till tillvaron. Boken är således en romantisk roman.
Demonen lever efter romantikens regler. Han har formats i människans avbild och det är just människans känsla av honom som har gjort honom till den hemska varelse som han är. Exempel på detta är t.ex. när demonen räddar livet på en liten flicka som håller på att drunkna. Barnets far flyr i fasa undan sitt barns räddare och när han upptäcker att demonen följer efter, i godan tro, så skjuter mannen honom. Demonen förstår inte varför han i gengäld såras när han har räddat en människas liv.
”Jag har räddat en människa från undergång och i gengäld plågas jag av svåra smärtor… Den milda välvilja jag känt blott för några ögonblick sedan ersattes av djävulsk vrede och tandagnisslan.”(Norstedts s. 140)
Demonen styrs av sina känslor och han utvecklar tidigt starka känslor, innan han ens förstår vad de betyder.
”Han drog upp henne och log med en sådan vänlighet och tillgivenhet att jag greps av en egendomlig märklig känsla, en blandning av smärta och njutning som jag aldrig förr förnummit, varken av hunger, köld… och jag drog mig undan från fönstret, oförmögen att uthärda dessa stämmningar.” (Norstedts s. 105-106)
Han försöker finna någon som kan förmedla dessa känslor till honom och på så sätt finna ro. Men de känslor som människorna möter honom med formar honom till att istället visa lika stor avsky för dem som de gör för honom. Han formas alltså till den han är pga av människans känslor för honom.
Känslan som naturen och upplevelsen förmedlar till karaktärerna har också en stor roll genom hela berättelsen för romantiken. Det återkommer exempel efter exempel på detta och ett starkt sådant är när Frankenstein och Clerval åker längs floderna mot England.
”Även jag, betryckt till sinnes och ständigt oroad av dystra känslor, även jag gladdes. Jag låg på båtens botten och stirrade upp i den molnfria blå himlen, jag tycktes insupa ett lugn som länge varit mig främmande. Och om detta var mina intryck, vem kan då beskriva Henrys? Han kände sig ha blivit förflyttad till sagolandet och njöt en lycka som människan sällan får smaka.” (Norstedts s. 156)
Detta är ett typexempel på romantik där känslan står i centrum.
tisdag 30 mars 2010
tisdag 23 mars 2010
Frankenstein, inlägg ett
Victor Frankenstein utvecklade tidigt en fascination för naturkunskap och studerade ämnet flitigt under både sin uppväxt och under sina skolår. Men vad som fascinerade honom mer än något annat var livet och hur det fungerade men framförallt nyckeln till det. Att hitta nyckeln till livet blev med tiden mer än en fascination och utvecklades under tiden till en besatthet. Victor, som var en mycket målmedveten och fokuserad person, övertygade sig själv om att han skulle lyckas med att besvara en av de största frågorna inom både naturkunskap och livet. Han ville skapa liv och ge död materia ett nytt liv. Hans förmåga att övertyga sig själv och en otrolig beslutsamhet gjorde honom besatt av målet. När han misslyckades så höll han kvar tanken om att han nästa dag skulle kunna lyckas. Det var hans egna föreställningar som drev honom framåt, och också djupare ner i sin egen besatthet. Detta får honom att tappa kontakten med omvärlden och hela sin familj.
Men när hans projekt fullbordas är resultatet någonting helt annat än vad han förväntat sig. Värkligheten kommer ifatt honom och han återfår greppet om både sig själv och omvärlden som han tidigare tappat. Han inser vad han har skapat och ångrar detta och tillslut blir det för mycket för honom och han bryter ihop.
Frankenstein har starkt kategoriserats som en galen vetenskapsman men tycker att galen är att ta steget lite långt. Jag skulle istället beskriva honom som en målmedveten och extremt envis person som tyvärr halkar av banan lite just pga sin egen envishet. Men han lyckas ju ändå få tillbaka fattningen och uppfattas av sjökapten i början som en riktigt bra och trevlig människa.
Egentligen så kan Frankenstein jämföras med vilken elitidrottare som helst idag. De kategoriseras inte som galna bara för att de regelbundet utmattar sig själva fysiskt och psykiskt för att nå upp till en dröm. De lägger ner sin själ i något som de kanske inte kommer lyckas med. Det är vad Frankenstein gjorde, fast de kanske inte riktigt har samma besatthet, tur är väl det… Men frågan är då var gränsen för galen går? Idag finns det säkert många personer som med samma besatthet jobbat för något men misslyckats, Frankenstein lyckades trotts allt vilket är något stort i sig...
Men när hans projekt fullbordas är resultatet någonting helt annat än vad han förväntat sig. Värkligheten kommer ifatt honom och han återfår greppet om både sig själv och omvärlden som han tidigare tappat. Han inser vad han har skapat och ångrar detta och tillslut blir det för mycket för honom och han bryter ihop.
Frankenstein har starkt kategoriserats som en galen vetenskapsman men tycker att galen är att ta steget lite långt. Jag skulle istället beskriva honom som en målmedveten och extremt envis person som tyvärr halkar av banan lite just pga sin egen envishet. Men han lyckas ju ändå få tillbaka fattningen och uppfattas av sjökapten i början som en riktigt bra och trevlig människa.
Egentligen så kan Frankenstein jämföras med vilken elitidrottare som helst idag. De kategoriseras inte som galna bara för att de regelbundet utmattar sig själva fysiskt och psykiskt för att nå upp till en dröm. De lägger ner sin själ i något som de kanske inte kommer lyckas med. Det är vad Frankenstein gjorde, fast de kanske inte riktigt har samma besatthet, tur är väl det… Men frågan är då var gränsen för galen går? Idag finns det säkert många personer som med samma besatthet jobbat för något men misslyckats, Frankenstein lyckades trotts allt vilket är något stort i sig...
fredag 12 mars 2010
Stämmningsfull kortskrivning
Låt nr 1 - Imperiet
Stämning
Imperiet och Thåström. En väldigt stämningsfull låt. Den hyser om dystrare tider men ger ändå budskapet av att ljuset kommer att återvända och om att det förr eller senare blir bättre, även fast det är hårt nu. Jag har en ganska stark relation till den här typen av musik (Imperiet, Thåström, Nationalteatern, Blå tåget och till viss del Cornelis) eftersom att min pappa har en så pass stark relation till musiktypen. Det är väl det man kan kalla för musik-arv och det jag har blivit influerad av genom min uppväxt. Därför ger den här typen av musik mig ro på något sätt. Jag kan slappna av och i mitt undermedvetna så relaterar jag till mitt hem och min uppväxt, och framför allt till min far. Det ger en trygghet.
Tema
Melodi och textval i låten avslöjar om att låten handlar om dystrare ting(händelser) av något slag. Tornarten går nästan uteslutande i moll vilket gör att låten får en dyster känsla. Textspråket säger mig att det inte är en nyskriven utan kanske skulle kunna vara en dyster psalm som har nytolkats av Imperiet? Stämningen och dysterheten i låten ger mig känslan av att låtens tema skulle kunna ha något med kyrkan att göra.
Låt nr. 2 - Månskenssonaten
Stämning
Vacker, rogivande, hypnotiserande… Man blir som indragen i musiken och den fantastiska känsla som den sprider. Det här är vad jag skulle kalla för stämningsfull musik där allt du känner är musikens påverkan på dina sinnen och kropp. Den låter kroppen slappna av och bara ta in musik. För mig är det här perfekt musik. Inte för att jag lyssnar på den i Ipoden när jag går från skolan men musik som påverkar alla sinnena så mycket skulle jag kalla för perfekt. Det är få låtar och stycken som ger den här typen av inverkan på mig. Jag klarade faktiskt inte av att skriva detta stycke av kortskrivningen under låten eftersom att jag inte kunde koppla bort musiken och fokusera på texten utan musiken slet hela tiden tag i hjärnan och drog den till sig. Det är musik som påverkar, det är bra musik, stämningsfull musik, som påverkar än även fast man inte aldrig annars lyssnar på den musiken. Men det ska man inte behöva, en gång ska räcka, och det gör den här låten. Den levererar!
Tema
Begravningen är över. Steget är avklarat. En lättnad sprids i kroppen men samtidigt så sitter sorgen av den förlorade fortfarande kvar som ett djupt sår i sinnet. Men nu har läkningsprocessen börjat. Du kommer hem, lägger in ett vedträ i brasan och sjunker ner i den stora läderfåtöljen och känner hur lättnaden sprids i rummet. En lättnad blandat med sorg. Det är vad denna melodi är och om den skulle kunna beskrivas med ord så ger det mig känslan av det här är scenariot som beskriver låten bäst. Det är så jag skulle beskriva temat. En blandning mellan sorg och hopp.
Bild 1 – David Caspar Friedrich
Samtalet
De båda männen tittade ut över avgrunden och ner i den becksvarta sjön. Månskäran från nymånen var tunn som en sytråd men lyste trotts detta upp hela natten.
- ”Ser du?” sa den ena mannen
- ”Nej vadå, det är ju helt svart!?” svarade den andra mannen frågande
- ”Precis! Det är det som är tjusningen! Vi står här och tittar in i tomma intet. I det som inte finns. Det är vad vi gör det till så som vår framtid. Vi bestämmer vart vi själva vill ta oss” sa den andra mannen insiktsfullt
- ”Men man ser för sig månens spegelbild i vattnet om man tittar lite längre bort”
- ”Eller är det i själva verket månen man ser, som lyser upp himlen?”
- ”Du är ju knäpp!” svarade den andra mannen samtidigt som han la sin arm på den andres axel som stöd
- ”Men i o för sig, det skulle kunna vara sant, man ser knappt någon skillnad.
- ”Nej, inte under en fantastisk kväll som denna…”
De båda männen blickade ut över vyerna och försjönk i djupa tankar kring livet och dess resa. De sa inte ett ord till varandra under resten av kvällen. Det behövdes inte. De visste redan alla svaren.
Om man ska analysera de två sistnämnda delarna tillsammans så kan man säga att dessa två definitivt hör i hopp. Om Månskenssonaten skulle ha ett omslag och släppas på CD idag, skulle David Caspar Friedrich målning göra det omslaget och lika så tvärt om. Om tavlan skulle ha ett soundtrack skulle det vara Månskensonaten.
Stämning
Imperiet och Thåström. En väldigt stämningsfull låt. Den hyser om dystrare tider men ger ändå budskapet av att ljuset kommer att återvända och om att det förr eller senare blir bättre, även fast det är hårt nu. Jag har en ganska stark relation till den här typen av musik (Imperiet, Thåström, Nationalteatern, Blå tåget och till viss del Cornelis) eftersom att min pappa har en så pass stark relation till musiktypen. Det är väl det man kan kalla för musik-arv och det jag har blivit influerad av genom min uppväxt. Därför ger den här typen av musik mig ro på något sätt. Jag kan slappna av och i mitt undermedvetna så relaterar jag till mitt hem och min uppväxt, och framför allt till min far. Det ger en trygghet.
Tema
Melodi och textval i låten avslöjar om att låten handlar om dystrare ting(händelser) av något slag. Tornarten går nästan uteslutande i moll vilket gör att låten får en dyster känsla. Textspråket säger mig att det inte är en nyskriven utan kanske skulle kunna vara en dyster psalm som har nytolkats av Imperiet? Stämningen och dysterheten i låten ger mig känslan av att låtens tema skulle kunna ha något med kyrkan att göra.
Låt nr. 2 - Månskenssonaten
Stämning
Vacker, rogivande, hypnotiserande… Man blir som indragen i musiken och den fantastiska känsla som den sprider. Det här är vad jag skulle kalla för stämningsfull musik där allt du känner är musikens påverkan på dina sinnen och kropp. Den låter kroppen slappna av och bara ta in musik. För mig är det här perfekt musik. Inte för att jag lyssnar på den i Ipoden när jag går från skolan men musik som påverkar alla sinnena så mycket skulle jag kalla för perfekt. Det är få låtar och stycken som ger den här typen av inverkan på mig. Jag klarade faktiskt inte av att skriva detta stycke av kortskrivningen under låten eftersom att jag inte kunde koppla bort musiken och fokusera på texten utan musiken slet hela tiden tag i hjärnan och drog den till sig. Det är musik som påverkar, det är bra musik, stämningsfull musik, som påverkar än även fast man inte aldrig annars lyssnar på den musiken. Men det ska man inte behöva, en gång ska räcka, och det gör den här låten. Den levererar!
Tema
Begravningen är över. Steget är avklarat. En lättnad sprids i kroppen men samtidigt så sitter sorgen av den förlorade fortfarande kvar som ett djupt sår i sinnet. Men nu har läkningsprocessen börjat. Du kommer hem, lägger in ett vedträ i brasan och sjunker ner i den stora läderfåtöljen och känner hur lättnaden sprids i rummet. En lättnad blandat med sorg. Det är vad denna melodi är och om den skulle kunna beskrivas med ord så ger det mig känslan av det här är scenariot som beskriver låten bäst. Det är så jag skulle beskriva temat. En blandning mellan sorg och hopp.
Bild 1 – David Caspar Friedrich
Samtalet
De båda männen tittade ut över avgrunden och ner i den becksvarta sjön. Månskäran från nymånen var tunn som en sytråd men lyste trotts detta upp hela natten.
- ”Ser du?” sa den ena mannen
- ”Nej vadå, det är ju helt svart!?” svarade den andra mannen frågande
- ”Precis! Det är det som är tjusningen! Vi står här och tittar in i tomma intet. I det som inte finns. Det är vad vi gör det till så som vår framtid. Vi bestämmer vart vi själva vill ta oss” sa den andra mannen insiktsfullt
- ”Men man ser för sig månens spegelbild i vattnet om man tittar lite längre bort”
- ”Eller är det i själva verket månen man ser, som lyser upp himlen?”
- ”Du är ju knäpp!” svarade den andra mannen samtidigt som han la sin arm på den andres axel som stöd
- ”Men i o för sig, det skulle kunna vara sant, man ser knappt någon skillnad.
- ”Nej, inte under en fantastisk kväll som denna…”
De båda männen blickade ut över vyerna och försjönk i djupa tankar kring livet och dess resa. De sa inte ett ord till varandra under resten av kvällen. Det behövdes inte. De visste redan alla svaren.
Om man ska analysera de två sistnämnda delarna tillsammans så kan man säga att dessa två definitivt hör i hopp. Om Månskenssonaten skulle ha ett omslag och släppas på CD idag, skulle David Caspar Friedrich målning göra det omslaget och lika så tvärt om. Om tavlan skulle ha ett soundtrack skulle det vara Månskensonaten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
