Ja vad ska man säga om slutet egentligen? Jag har inte bestämt mig för om det var ett bra slut eller inte… Jag tycker dels att det kom väldigt hastigt och det blev stumt på slutet. En hel boks huvudkaraktär dog på bara någon sida och lika så allt som hans död förde med sig. Flera år utspelade sid på bara några sidor. Andra författare kanske hade valt att skriva om hans frus känslor djupare och hur hon kände i skedet då hon la vätskan på Herakles mantel. Å andra sidan så har de ända känsloanalyser som funnits med i boken till störs del handlat om Herakles känslor så jag kan i o försig först Kallifatides tanke.
Den enda gången i boken då Herakles viste vad ödet var, var när han bar himlavalvet på sina axlar. Då hade han bara en uppgift och denna var klar. Atlas visste sitt öde och meningen med hans liv var att bära himlavalvet på sina axlar medans Herakles menade att det var att vara en fri man.
Herakles försöker övertala Atlas att låta honom bära himlavalvet…
"Friheten är meningen med livet(Herakles). Det tror jag inte. Tänk efter: om du inte mäktar ned världens tyngd är jag fri att leva i en störtad värld och vad ska jag med den friheten?”(254)
Atlas har en bra poäng med det han säger men han inser sedan att det i själva verket var Herakles som hade rätt och han insåg hur underbar friheten var. Han fick ju också veta att han inte var den ända som kunde bära upp himlavalvet. Han trodde att han var den ända som klarade av detta och det på så sätt var hans mening med livet. Men om Herakles också klarade detta, var det verkligen hans mening med livet då? Det var det jag tror Atlas insåg när han fick vara fri för ett tag och också därför han började gråta när Herakles lurade honom att bära det igen. Att han aldrig kommer att få reda på om det var hans mening med livet och den underbara friheten han i själva verket går miste om.
Ett försök till en 6-ords dikt i relation till Herakles plötsliga död…
Ta vara på stunden, innan slutet…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar