Min inställning och känsla till boken har i den senaste delen förändrats helt. Från att ha tyckt att boken varit så där att läsa till att ha svårt att lägga den ifrån mig. Delen där Herakles får tio uppdrag från kungen var det som fick mig att bli fast. Jag tycker personligen att den typen av läsning är underhållande de känslor som väcks är de lite mer, ur ska jag säga, barnsliga. Jag får deja vu känslor från när ag var ett barn och min fantasi och bilderna som Theodor bygger upp i mitt huvud har nog inte förändrats mycket sedan dess… jag tycker dock att han skulle ha fokuserat mer på själva slagen mot viddundren… Det är en väldigt personlig åsikt eftersom att jag tycker det är underhållande att läsaJ
Jag tycker att hjältebilden av Herakles målas upp på olika sätt för olika sätt beroende på från viket ”håll” man ser honom från. Från folket sida är han den mest otroliga hjälte de någonsin skådat och de prisar honom för sina stordåd. Herakles själv betraktar sig inte som en hjälte utan fruktar sig själv, sina händer och sin kraft. Läsaren får en delad bild. Dels så har vi en enastående hjälte som dödar viddunder på löpande band och dels så har vi en barn mördare och en hemsk man. Bilden av Herakles förändras hela tiden, ena stunden så är han just den där hjälten, den klassiska hjälten. Andra sekunden så har denna bild förändrats drastiskt och vi står öga mot öga med en nästan sinnesjuk man som inte kan lägga band på sitt dödade. Det är just detta jag tror att författaren vill förmedla, att vad du än gör så kommer ditt förflutna alltid ikapp dig och du kommer alltid att vara den man du tidigare varit, hur mycket du än försöker förändra det. Då tänker jag mest på delen då Herakles slår till en kypare så att han dör. Han gör det utan att ens blinka. Detta förändrar folkets bild av honom direkt och de kommer ihåg vem han var innan han kom till deras stad och utförde stordåd. Man kan inte fly från sitt förflutna, bara lära att leva med det.
Hjälte bilden av t.ex. Akilles är en något annorlunda från den av Herakles. Akilles var också en hänsynslösmördare, fast i krig. Det accepterades och han hyllades. Nu är det svårt att veta om Akilles gjorde nått som Herakles och dödade oskyldiga men lika som idag så accepteras dödande, bara de enligt allmänheten ”rätta” blir dödade. Ta dagens terror situation t.ex. om 100 oskyldiga Afghaner dödas i jakten på Osama BinLaden är detta fullt acceptabelt för omvärlden eftersom att det är i jakten för att stoppa terrorn. Men om polisen skulle döda en oskyldig människa i New York vid ett bankrån för att stoppa två rånare. Detta skulle inte accepteras och poliserna skulle få extremt mycket kritik och antagligen få avgå. De kommer att klassas som mördare i samhället för alltid. Det är detta som är den konstiga moraliska skillnaden i världen. 100 oskyldiga afghaner är mindre värda än 1 amerikanskt liv. Är det denna bild som USA har skapat och omvärlden accepterat? Det är samma fenomen som i antiken. Beroende på vem du dödar så accepteras det olika, ska mord inte alltid vara lika illa? Oberoende på vem som dödats?
/J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar