Mexican Psycho???

Här kommer en liten kul film till alla er som tycker att filmen American Psycho är en mycket bra film, ni får er garanterat ett gott skratt:) BTW så skickade ANDRÉ den till mig vilket är mycket viktigt.... 

http://www.youtube.com/watch?v=xP4voV8bE8o

Någon som kan lära mig hur man postar filmen direkt på bloggen istället för en länk???

Poccco loccco!

Herakles part IIII

Ja vad ska man säga om slutet egentligen? Jag har inte bestämt mig för om det var ett bra slut eller inte… Jag tycker dels att det kom väldigt hastigt och det blev stumt på slutet. En hel boks huvudkaraktär dog på bara någon sida och lika så allt som hans död förde med sig. Flera år utspelade sid på bara några sidor. Andra författare kanske hade valt att skriva om hans frus känslor djupare och hur hon kände i skedet då hon la vätskan på Herakles mantel. Å andra sidan så har de ända känsloanalyser som funnits med i boken till störs del handlat om Herakles känslor så jag kan i o försig först Kallifatides tanke.

Den enda gången i boken då Herakles viste vad ödet var, var när han bar himlavalvet på sina axlar. Då hade han bara en uppgift och denna var klar. Atlas visste sitt öde och meningen med hans liv var att bära himlavalvet på sina axlar medans Herakles menade att det var att vara en fri man.

Herakles försöker övertala Atlas att låta honom bära himlavalvet…

"Friheten är meningen med livet(Herakles). Det tror jag inte. Tänk efter: om du inte mäktar ned världens tyngd är jag fri att leva i en störtad värld och vad ska jag med den friheten?”(254)

Atlas har en bra poäng med det han säger men han inser sedan att det i själva verket var Herakles som hade rätt och han insåg hur underbar friheten var. Han fick ju också veta att han inte var den ända som kunde bära upp himlavalvet. Han trodde att han var den ända som klarade av detta och det på så sätt var hans mening med livet. Men om Herakles också klarade detta, var det verkligen hans mening med livet då? Det var det jag tror Atlas insåg när han fick vara fri för ett tag och också därför han började gråta när Herakles lurade honom att bära det igen. Att han aldrig kommer att få reda på om det var hans mening med livet och den underbara friheten han i själva verket går miste om.

Ett försök till en 6-ords dikt i relation till Herakles plötsliga död…

Ta vara på stunden, innan slutet…

Herakles Del III

Min inställning och känsla till boken har i den senaste delen förändrats helt. Från att ha tyckt att boken varit så där att läsa till att ha svårt att lägga den ifrån mig. Delen där Herakles får tio uppdrag från kungen var det som fick mig att bli fast. Jag tycker personligen att den typen av läsning är underhållande de känslor som väcks är de lite mer, ur ska jag säga, barnsliga. Jag får deja vu känslor från när ag var ett barn och min fantasi och bilderna som Theodor bygger upp i mitt huvud har nog inte förändrats mycket sedan dess… jag tycker dock att han skulle ha fokuserat mer på själva slagen mot viddundren… Det är en väldigt personlig åsikt eftersom att jag tycker det är underhållande att läsaJ

 

Jag tycker att hjältebilden av Herakles målas upp på olika sätt för olika sätt beroende på från viket ”håll” man ser honom från. Från folket sida är han den mest otroliga hjälte de någonsin skådat och de prisar honom för sina stordåd. Herakles själv betraktar sig inte som en hjälte utan fruktar sig själv, sina händer och sin kraft. Läsaren får en delad bild. Dels så har vi en enastående hjälte som dödar viddunder på löpande band och dels så har vi en barn mördare och en hemsk man. Bilden av Herakles förändras hela tiden, ena stunden så är han just den där hjälten, den klassiska hjälten. Andra sekunden så har denna bild förändrats drastiskt och vi står öga mot öga med en nästan sinnesjuk man som inte kan lägga band på sitt dödade. Det är just detta jag tror att författaren vill förmedla, att vad du än gör så kommer ditt förflutna alltid ikapp dig och du kommer alltid att vara den man du tidigare varit, hur mycket du än försöker förändra det. Då tänker jag mest på delen då Herakles slår till en kypare så att han dör. Han gör det utan att ens blinka. Detta förändrar folkets bild av honom direkt och de kommer ihåg vem han var innan han kom till deras stad och utförde stordåd. Man kan inte fly från sitt förflutna, bara lära att leva med det.

 

Hjälte bilden av t.ex. Akilles är en något annorlunda från den av Herakles. Akilles var också en hänsynslösmördare, fast i krig. Det accepterades och han hyllades. Nu är det svårt att veta om Akilles gjorde nått som Herakles och dödade oskyldiga men lika som idag så accepteras dödande, bara de enligt allmänheten ”rätta” blir dödade. Ta dagens terror situation t.ex. om 100 oskyldiga Afghaner dödas i jakten på Osama BinLaden är detta fullt acceptabelt för omvärlden eftersom att det är i jakten för att stoppa terrorn. Men om polisen skulle döda en oskyldig människa i New York vid ett bankrån för att stoppa två rånare. Detta skulle inte accepteras och poliserna skulle få extremt mycket kritik och antagligen få avgå. De kommer att klassas som mördare i samhället för alltid. Det är detta som är den konstiga moraliska skillnaden i världen. 100 oskyldiga afghaner är mindre värda än 1 amerikanskt liv. Är det denna bild som USA har skapat och omvärlden accepterat? Det är samma fenomen som i antiken. Beroende på vem du dödar så accepteras det olika, ska mord inte alltid vara lika illa? Oberoende på vem som dödats?

/J

Herakles Pt. II

”Han vandrade samma väg som Oidipus hade vandrat före honom. Båda två på jakt efter ett sätt att undgå ödet.” (sid. 164)

Herakles vandrade samma väg som Oidipus att undkomma ödet, bort från Thebe, som Oidipus hade vandrat innan honom, för att undkomma att mörda sin far och gifta sig med sin mor. Detta lyckas han inte med utan han mördar sin far och gifter sig med sin mor utan att han vet om det. Båda dessa män bär på otroliga styrkor och tvekar inte för att döda. I dagens samhälle skulle detta inte accepterats, men i Antiken så utsågs båda till hjältar. Herakles avtjänade dock sitt straff och med det så han synen på honom förändras. Var de båda verkligen hjältar? Det tåls att fundera på…

En annan sak jag reflekterade över var att de båda två dödade någon i sin egen familj. Oidipus dödade omedvetet sin pappa, eller han var medveten om att han dödade men inte att det var sin egen far han dödade. Detta ångrade han efter att han insåg vem det i själva verket var som han hade mördat. Samma sak gäller i Herakles fall. Han mördar sina söner, dock medveten om vad han gör men han ångrar det fortfarande efter. ”Han fick inte fram ett ord, förkrossad av sin egen gärning.” (sid. 156) Båda ångrar vad de har gjort i efter hand men innan dåden skiljer dig dessa karaktärer åt, den ena är medveten om vem han dräper, den andre inte, är det ödet i sig för dem båda? 

Herakles - påskpost

Förlåt Per att detta kommer in sent och det var inte för att jag inte orkade göra det efterskolan utan jag mådde värkligen rent ut sagt skit! Jag gick hem och sov direkt efter skolan och jag har legat i sängen sedan dess, jag har precis ätit middag och nu mår jag bättre och därför så postar jag det här lite sent. Imorgon reser jag till Åre för en veckas skidåkning med Gurra Olander och hans familj. Jag var riktigt taggad på att åka men med tanke på huvudverkan jag har haft både igår och idag vet jag inte hur det blir. Jag kommer fortfarande att följa med tror jag eftersom att jag inte bär på något virus, vad jag vet...  och mitt ända problem nu är den dunkande huvudverken men den är helt klart bättre än igår och imorgon är den förhoppningsvis borta!

Detta blir min första bloggpost av många om boken Herakles. Herakles är en roman skriven av Theodor Kallifatides och handlar om Herakles som är en ung man, son till storguden Zeus. Herakles är speciell, eftersom att han är son till guden Zeus och hans mamma är en vanlig kvinna, Amfritryon så är han en pojke med oanad kraft och styrka. När jag läser om honom får jag direkt en ”deja-vu” känsla till boken Möss och människor av John Steinbeck där en storvuxen man vid namn Lennie är extremt stark, men efterbliven. En gång i boken klappar han en liten hundvalp, som nafsar honom i fingret vilket gör Lennie arg så kan klappar till hunden, så att den ska lära sig att det den gjort är fel men vad Lennie inte förstår är att han är så stark att han råkar döda valpen. En liknande händelse sker med Herakles i boken då han vill hålla om en flicka men inser inte hur hårt han kramar henne och att det gör ont på henne. ”Hur kunde det göra ont, är det enda han ville var att hålla om henne?”

Jag tror att författaren vill förmedla de fantastiska sägner och berättelser som finns från det antika grekland och han gör detta på ett trevligt sätt och boken är rolig och lättläst vilket gör att läsningen blir rolig och spännande. I denna roman berättar han som sagt om Herakles och jag tror han vill föra vidare berättelsen till nästa generation, vår generation. Därför tror jag han har gjort boken lättläst och skrivit den på ett sådant sätt att de yngre läsarna lätt tar in berättelsen. Hela vår generation har sätt filmen Herkules och det är det första vi tänker på när man nämner en överstark pojke, son till Zeus, så relatera till vår barndom och de känslor det väcker. 

Glad påsk!